| Ola Ols bygdemuseum
Ola
Ols bygdemuseum är värt ett besök. Mycket av det som finns här kommer
från bygden. Bertil Stridh, som äger museet, har ett stort intresse för
gamla prylar. Han är mycket mån om att det skall vara i ursprungs skick.
Han har byggt upp museet efter modell av sitt barndomshem.
Bertil visar gärna museet för besökare. Ring och beställ tid för
visning.
Bertil Stridh
Tel. 0415-701 24 Brydestuan
Från Lunds universitets folklivsarkiv,
uppteckning från 1929
Berättat av Per Persson i Harphult
Linberedning
Där linet skulle sås skulle jorden vara
riktigt lucker och tjenlig.
Linet såddes Petronella-dagen. Det första göromålet man hade med linet var
lukningen. På hösten, då den andra säden var mogen, var även linet färdigt
att skördas.
Man röskte upp det med rot, band det i kärvar och satte sen upp dessa i
travar. Sen togos travarna in och knopparna repades av. Därefter breddes
linet ut på en "svärstubb" till röddning eller röttning.
Då linet var torrt, så att halmen gick av, buntades det samman i stora
klippor och kördes till "tåstuan" eller "tårrestuan" /brydestuan/.
I brydestuan torkades det inne i själva tårran /torkan/. Den av stenar
uppmurade ugnen kallades "galten". När linet var riktigt torrt, skulle det
brytas.
Vid brytningen stod en person, vanligen en gammal vand gumma, inne i själva
bastuan och räckte ut "tagen" till de utanför i skjulet varande, som skulle
bryta linet. Vid brytningen lade man taget över "brödan", två plankor på
kant och sammansatta till en bänk, och krossade det med en annan bräda.
Då de flesta bönderna i byn hade lin, brukade man bryta efter varandra medan
bastuan var varm.
Varje kväll samlades byns ungdomar och roade sig vid brydestuan. Den bonde,
som bröt, hade i regel anskaffat rikligt med brännvin. En och annan i byn
särskilt bekant för att vara "reselverad" /duktig att bjuda/ och den kvällen
han bröt försummade ingen att komma till brydestuan. På det sättet hade man
brydegille varje kväll, vadan linbrytningen alltid emotsågs med glädje av
ungdomarna.
Efter brytningen fick linet ligga till ut på vintern, då det skulle skättas.
Vid skättningen fick man tre olika sorter: Skävorna /det sämsta/,
skättefallet och blånorna/ det allra finaste/.
På vintern, då intet utearbete fanns för pigorna, skulle dessa eller
hemmadöttrarna, där sådana funnos, spinna lin. Då kunde på de större ställen
en fyra till fem spinnrockar vara i gång samtidigt hela dagen och till långt
ut på kvällarna. Då sjöngs visor och berättade sagor till spinnrockarnas
surr och tiden var visst inte lång. |
Svensköps kyrkoruin
Den första kyrkan på denna plats var troligen en stavkyrka
uppförd på 1100-talet. Den ersattes av en stenkyrkan uppförd i fyra etapper.
Första delen, nuvarande koret, tillkom på 1200-1300-talet. Andra delen,
främre delen av långhuset, tillkom på 1400-talet. Tredje delen, vapenhuset
och klockstapeln, tillkom senare på 1400-talet. Sista etappen var den
tillbyggnad av långhuset som skedde 1770, då också kyrkklockan, mariaklockan
gjuten år 1631, flyttades till ett trätorn på västra muren.
Kyrkan var nu 32 3/4 alnar lång. Östra delen var 6 1/2 alnar bred och 5
alnar 3 tum hög. Mellersta delen var 9 alnar bred och 7 alnar hög. Västra
delen var 8 1/2 alnar hög. Mellersta och västra delen hade 1 3/4 alnar och
östra delen 1 1/2 alnar tjocka murar. Det fanns 6 fönster, 1 1/2 alnar breda
och 2 alnar 6 tum höga. Taket var från början ekespån, men senare dels av
spån, dels av tegel och dels av järnplåt. Utvändigt var kyrkan rappad och
vitmålad. Sakristia fanns inte. Predikstolen stod vid södra långsidan.
Altaret var uppfört av gråsten och på framsidan klätt med tegel. Altarets
längd var 125,5 cm och bredd 110 cm.
Före den sista tillbyggnaden fanns 22 bänkar förutom skriftebänken och
klockarestolen och på läktaren vid västra sidan sex bänkar. Sittplatser
fanns alltså för 112 personer. Efter tillbyggnaden 1770 fanns 37 stolrum med
sittplatser för 146 personer och på läktaren över kvinnosidan 11 fasta
bänkar och sittplatser för 45 personer. Sittplatser fanns alltså nu för 191
personer.
På 1850-talet var kyrkan i så brstfälligt skick att reparation ej kunde
komma ifråga. 1861 invigdes den nya kyrkan i Kilhult. Den gamla kyrkan fick
förfalla. Kyrkoruinen restaurerades 1951.
Den äldsta gravstenen är från 1638 och minner om Jon Jensön och Tröls
Lafresön i Elmhult. Vid kyrkoporten finns en gravsten över Påhl Svensson och
hans hustru Svenborg Torkelsdotter i Bylycke. Begravda här 1 Maj 1710. Vid
kyrkogårdens norra sida planterade Anders Eriksson i Högestad 1827 2 st
granar, varom en minnessten vittnar.
Verkastenen
"Verkalinjen" och dess 21 stenar
Genom kunglig beslut av den 5 maj 1686
fråntogs bönderna inom ett område "på twå mihl när omkring wärket" dvs
alundbruket i Andrarum-rätten att fritt disponera över sin skog. Först sedan
Häradsrätten- och efter år 1707 även Bergstingsrätten - tillstyrkt och
beviljat ansökningar om virke för byggnadsändamål, jordbruksredskap och
"bränne" kunde hejderidaren göra en utstämpling av tilldelat antal ekar och
bokar. Den som olovligen avverkade skog straffades hårt.
Paragraf 3 i 1664 års skogsordning säger:
"Hugger någon Eek, Book, Apell, Oxell, Hägg på Allmenningz Skogen olofwandes,
han skal böta til Oss Nye Dahler SilfwerMynt och Sex Marck til Häradet så
och sex Marck til åkäranden, och planta tu Trää för hwart i stellet igen..."
Genom ett Kungligt "Placat", daterat kristianstad den 14 juli 1690, skärptes
straffet så att "-den som hädan efter med sådant olofligt fällande af Eker
och Böketrän blifwer beträdt, skall i stelle för penninge böter slijta par
spöö wid Tingstufwan".
Området fick år 1730 en markering i terrängen genom att 21 stenar restes
längs cirkelperiferin, som hade en längd av 10 mil. Sten nr 1 restes nere
vid Viks fiskeläge och den sista - med nr 21 - vid Yngsjö. Denna
(sistnämnda) och nr 18 vid Svensköp är de enda som hittills påträffats.
Privilegiet inom alunbruksdistriktet upphävdes 1824. Många av Verkalinjens
stenar, som då i nära ett sekel stått som en påminnelse om både överhetens
makt och den tidens resurskrävande energiförsörjning, blev sannolikt
förstörda eller undanröjda. |
